Jag var ung och lättpåverkad, ovanpå världen och mitt i min allra största indiepoprockhype. Jag hade dessutom just köpt mina första kosslurar.
Ni vet de där låtarna som är så fantastiskt bra de första åtta lyssningarna, men som ett halvår senare låter precis likadant. Det var nog någon utav dem som jag spelade. Där, på Klas höga snabbrullande cykel på väg mot stan. Jag skulle köpa middag. Kanske handlade jag Bobs jordgubbssaft. Kanske skulle vi ha film och treakväll. Kanske var det just den kvällen som jätterakhyvlar anföll och Emil stiftade det alltid så klassiska 'Nä, för när jag såg på Oprah, då..'.
Oavsett minns jag att jag där och just då, susandes förbi elektronikhandeln vars namn jag glömt, nästan kände mig utanför mig själv. På ett bra sätt. Endorfinladdat men konstlat och artificiellt. Som om jag med annat soundtrack ramlat in i min raraste Smithsvideo.
Igår natt, och även gånger före det, var det där igen. Längst fram i en ybuss, med uppblåsbar nackkudde, en vid sjal och en kickass spellista insåg jag att jag äntligen var på väg. Lycka.
På fredag spelar Black Lips.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar