"Har du barn?" "Har du man?" "Har du hus" "Har du djur?"

- Nej jag har ingenting.

"Har du en mamma?" "Har du en pappa?" "Har du syskon?" "Har du en bror?" "Har du en syster?"

- Ja, ja, ja och båda.

Sjätteklass och lärarvikarie idag. Alla frågor från ett och samma barn, eller ungdom, som jag antar de ser sig som. På rasten var de ute och spelade fotboll, hårt och intensivt. Men de lekte fortfarande.

Sjätteklass i hemstaden var då det var extremt viktigt att ögonbrynen inte var tjockare än två millimeter, att man hade 17 färger av jazzbyxor och att allt skulle vara ifyllt med hård kajal. Och alla önskade på något sätt delaktighet i den duo som fick hångelförbud på skoltid. Jag själv var nog stoltast över min grå plyschkofta med dragkedja som alla de coola tjejerna tyckte var 'råklämmig'.

Allt jag gör här är att beklaga mig över att nord-norge saknar genusperspektiv, att någon har spytt rosa på alla flickor i dagisålder (vilket någon ju faktiskt har gjort). Men de är kanske åtminstone barn lite längre.

fick igår ett paket 'jul' sänt till mitt tromsömörker. juleskum, kardemummakaffe, och glöggkryddor. tack käraste mamma.

två veckor kvar nu. nedräkningen har börjat, så att säga. och glad advent!

hittade för övrigt igår en svensk damscusblogg fylld av dekadens och bögrave.

Alltså, för att utveckla. Han skriver smått under-cover, bland annat, om sina hookat-genom-internet sexmöten med gifta arabiska män - som mellan frågorna om vilken gayporr han går igång på, enträget fyller på det obligatoriska 'välkommen-till-mitt-hem-glaset' med chai.


Sen är han också rätt flitig på LGBT-debatten, vilket ju alltid är intressant. Men, snusktant som jag är, intresseras jag nog mest av att läsa om mideaststyle openair gayraves, beirutbögar och björnkungar.

Den lilla rutinkollen som skulle ske innan mitt visakort belastades.

Insikten kom då sista-minutenchecken gjordes, då allt planerats men inte ännu bokats, att jag - som invånare i ett land med syrisk ambassad nära-på MÅSTE söka mitt visum här, i Sverige. Något som alltså helt omkullkastar min välplanerade 'i värsta fall'-plan som involverade ett nytt, kostsamt pass sökt i Egypten och en del smilande på syrisk ambassad i Kairo. Jag har alltså 1,5 vecka på mig, att söka nytt pass och få ett syriskt visum (och mirakulöst byta passuppgifter till kanske världens tajtaste gränskontroll).

Nu är det svårt, och jag räds att mina försök att undkomma det svåra kommer äta upp det rätt blygsamma startkapitalet jag planerar att leva av tills jag finner någon form av arbete i Damascus.

tänk, tänk, tänk.

Igår mailade jag gaza volontärt och syrien volontärt och svensk passexpedition för att ansöka om dubbla pass. Jag lekte mig artyfarty i ett kolsvart rum med upplyst tält där naturelektro spelades högt och underligt så golvet skakade och jag försökte se smart ut då jag idolspanade en tydligen jazzintresserad Mads Gilbert på Cafe Sånn.


Facebooksdelades också frihet, vacker bild daterad Mauerfall, 20-årsjubileumet av Berlinmurens fall, i Ni'lin i västbanken Palestina. Detta vid ett av de få tillfällen som man vid de veckovis återkommande demonstrationer lyckats nå fram till den illegala mur, TRE gånger så hög som berlinmuren var, som avskärmar byborna från 50 % av deras mark. En by vars huvudinkomst är dess olivträd förlorar hälften av sina träd, och än mer sin fria rörlighet. Muren i sig är enligt den 'Internationella domstolen i Haag' olaglig. Bosättningarna likväl, enligt fjärde Genevekonventionen.


På Mauerfall, en dag som symboliserar frigörelse, lyckades man riva delar av muren - några meter av frihet öppnades upp i ett segerrus, om än tillfälligt - för visst vet invånarena i Ni'lin att det hela bara är ett momentant skådespel, att muren inom loppet av timmar eller i bästa fall dagar kommer att stå där igen och stänga av dem från det som rättfärdigt är deras. Så nya demonstrationer kommer ske, demonstrationer som numera är lika mycket rutin för IOF som det är för invånarna i Ni'lin. En teater med en koregrafi som styrs av tårgasprojektiler, gummitäckta stålkulor, ljudbomber och emellanåt liveammunition, och som vid ridåsläpp inte räknar blombuketter och inväntar recensioner utan räknar antalet sårade/döda den här gången och desperat väntar och undrar just vad som ska krävas innan omvärlden ska vakna och agera.

i den här staden är ölen (trots ett eget bryggeri) så dyr att man på samma sida som man tipsar om kulturliv, i rullgardin med kategorier som nyheter, sport, musikk, teater, film och bilder lagt in en egen kategori - ölbarometer, där det alltså marknadsförs just var alkoholen är billigast för kvällen. Var att dricka, var att dansa.

Fick jag bryta mitt tromsömörker med valfritt vad som helst med valfri vem som helst så skulle jag pausa norgelivet med

det här



tillsammans med den här

nu lever jag tyvärr livet i ss-stil här uppe i nord, med skype och spotify, så det kommer ju inte hända. men för alla andra som har mer storslagna planer för sitt leverne än att få delta i gratis (!) pizzamiddag hos företag man sparkats från, så är det den 18onde i huvudstaden som det sker.

Vi har fått mejl och vänförfrågningar av våra tyska f.d. wg-partners - detta efter ett halvårs tystnad. Det hela har skett under mycket konstiga pretexter och vi vet inte riktigt vad vi ska tro.

vi har helg och det behövligt. jag tänkte jobba extra men har bestämt mig för att vägra och istället shoppa utifrån land och äta popcorn.

Nästa höst ska jag ha en riktig vardag. Jag ska ha vindsvåningen med det höga snedtaket och de stora fönstren, trägolvet och kanske också den öppen spisen. Allt detta beläget centralt och utrustat med den imponerande samlingen kollegieblock och de matchande markörpennorna, det skrämmande intellektet, samt vinylsamlingen jag velat döda för och den där vinreservoaren som aldrig sinar.

kanske vi satsar på lite mer obekväma sanningar