I always like going south, somehow it feels like going downhill.

Med svalka pa en inte allt for avlagsen niva begav vi oss uppfor de ostra trapporna, 7,5 km trappor stadigt klattrande mot hogre breddgrader for en sedan planerad nedgang pa de vastra trapporna, 15 km av vyer och hoga toppar.

Nu hade vi ju bara en kinesisk karta, och dessutom en vardelos sadan, samt den ack sa idiotiska installningen att det bland alla 200 vagval borde vara de som leder nedat som tar oss ratt. Att det i ett bergsomrade, en nationalpark fylld med vandringsleder, och med atminstone 10 olika toppar inte fungerar sa fick vi erfara fem timmar och hysteriskt manga hojdmeter senare. Ytterligare fyra timmar och cirka 700 pauser senare och vi ar aterigen pa hogsta toppen 1850 meter over havet. Haltande och krampaktigt hallande den chokladbit vi, till enormt overpris, lyckats kopa i en hotellby, tar vi oss till linbanestationen och later den hittills dyraste dagen pa resan toppas av en 9 minuters kabelfard i dimma.

Jag tror dock, utan att egentligen veta sakert, att de vyer som vara eskapader och hojdmeter gav oss, var betydligt mer givande an 15 km i nedforsbacke.